Cripple and the Starfish

20. "Happiness", Goldfrapp
Goldfrapp är egentligen ett rätt menlöst band. Londonduon med Alison Goldfrapp i spetsen - ivrigt uppbackad och påhejad av dess verkliga tillgång Will Gregory - släppte innan Seventh Tree tre rundningskoner till plattor. Hattrick i att rycka på axeln. Senaste plattan är inte heller någon större upplevelse, men den innehåller "Happiness". Och även om albumversionen tjänade på att kläs i ny kostym inför singelutgåvan, är "Happiness" en upplevelse som aldrig slutar att ta sig.

19. "Time on Time", I are Droid
Hur många hörde talas om Göteborgsbandet I are Droid under 2008? Förmodligen bara släkt och vänner. Kanske en och annan P3-patriot också, för det var där "Time on Time" fick visst, marginellt utrymme under senvåren. Väl investerad tid för den som hittade rätt i FM-djungeln. I are Droid låter inte som något annat, och går knappt att definiera.  Peder Bergstrand, sångare, har själv påstått att de är "ett högljutt men vackert band", och även om inte något av det är sant har den som missade förstasingeln hemläxa att göra.

18. "True Believer", Edith Backlund
Edith Backlund har vid dags datum inte bara hunnit med att spela in två fullängdsalbum och en EP vid 26 års ålder, hon har dessutom en roll i Lilla Jönssonligan & stjärnkuppen (!) på sitt samvete. Inför Death by Honey tog hon hjälp av allt oftare anlitade Pär Wiksten. Resultatet blev en överproducerad historia där Ediths magiska röst inte fick samma centrala plats som på debuten, Merely Daydreams. Trots det, och trots att skivans guldkorn fått samma namn som en låt av E-Type, är "True Believer" njutning från början till slut. Man kan inte begära mer av än refräng än: "Bring me roses to the grave, if the passion kills the pain. I'm a true believer... I'm a true believer".

17. "The Queen's Corner", Joel Alme
Den som klarar av att sitta still när "The Queen's Corner" trillar in på playlisten är antingen förlamad eller förtappad. Förmodligen båda. Alme har rosats av en enig recensentkår, och det med all rätt. Han var om inte det största utropstecknet på den svenska musikscenen så åtminstone ett av de större. Göteborgssonen har nu blivit så stor att stadens nästbästa fotbollslag har bytt ut "Heja Blåvitt" mot "Snart skiner Poseidon". Första gången spelarna gjorde entré till den gjorde man 6-0 på Djurgården. Joel Alme är klass.

16. "Breathing Your Love", Darin [feat. Kat DeLuna]
Nej, jag tänker inte försvara mig. Den som hoppades få se undertecknad lika naken och utlämnad som Anders Borg efter en presenterad vårbudget kan sluta hoppas; skillnaden är att Anders Borg har fel. Darin släppte årets 16:e bästa singel, hur obegripligt det än låter. Sådan är sanningen.

15. "Wait for the Summer", Yeasayer
Musikdecenniets största händelse så här långt var när Yeasayer släppte All Hour Cymbals i oktober 2007. Förstasingeln "2080" hamnade så generande lågt som på en 49:e plats när Pitchfork sammanfattade förra musikåret och uppföljaren "Wait for the Summer" fick inte plats överhuvudtaget. Då "2080" är en av världens 25 bästa låtar, alla kategorier, och "Wait for the Summer" inte är många klasser sämre, säger det sig själv hur snett ute Pitchfork var. Problemet med andrasingeln är att den skiljer sig åtskilligt från albumets högtidsstund. I själva verket är den en blek kopia. Ett skal. En Zidane i en VM-final, efter Materazzis kärleks-fulla ord om systern. Ändå är den bra nog för att lägga beslag på plats 15. Det säger något.

14. "This is the Life", Amy MacDonald
Åh, vad jag tycker om Amy! Denna charmanta, truliga skotska vars musikaliska liv tog sin början i och med The Man Who av Travis. Själv hörde jag "This is the Life" första gången på VH1 under sensommaren 2007 och allt medan månaderna gick och videon återkom förbannade jag det faktum att den aldrig angjorde mellanmjölkens land. Det skulle dröja ett år. Sen hade alla förstått. Då var det dags att förbanna att den väl hittade hit. För ja, man har hört "This is the Life" för många gånger. Ändå slutar den inte att vara hur bra som helst.

13. "Blind", Hercules & Love Affair [feat. Antony Hagerty]
Att höra Antony & the Johnsons-Antony lägga sången i skarven mellan det som får betraktas som disco och house är förmodligen en av de tuffaste idéer som lämnat ett skrivbord någonsin. Ett musikens slaget vid Hastings. Första gången man fick höra blev man alldeles skärrad. Andra gången var man övertygad om att man hade hört årets låt (tydligen lyssnade redaktionen på Pitchfork bara två gånger). Tredje gången ville man bara ha mer. Och mer. Och mer. Problemet med "Blind" är att den inte står sig i längden. Den kan inte vara en årets bästa låt eftersom man tröttnar. Men den är en 50 kg lättare Antony Hagerty med påklistrat, ytligt colgateleende och Fred Perry-sneakers, i uppknäppt skjorta och med en svettpärla på väg nedför ena tinningen... (du sjuka värld.)

12. "Snö", Laleh & The London Symphony Orchestra
När Laleh fick veta att gänget bakom Arn: Tempelriddaren ville höra henne göra ledmotivet till filmen bokade hon första bästa flyg till engelska huvudstaden och stämde träff med den lokala symfoniorkestern. Resultatet blev för all del precis så episkt och svulstigt som det anstår en svensk satsning där åtskilliga miljoner plöjts ned i en filmkassa, men det slutade aldrig att vara Laleh. Detta faktum, förutom det självklara i arrangemangets uppenbara storhet och brist på heroiska tendenser, gör att "Snö" är värd sin plats på listan. Hur det nu går att förena karakteristiskt Laleh-flum som "och hungern den sitter i rösten, inte i magen, i rösten. Därför är vi tysta om saken" med Guillouskt historieskrivande, men det gör det tydligen.

11.  "My Delirium", Ladyhawke
Det är svårt att säga om låten eller videon är bäst i fallet med Ladyhawkes briljanta "My Delirium". För att vara en så förbannat bra låt är det sorgligt att notera hur litet utrymme den fick här i svears rike. Det rör sig om drygt fyra minuters sanning om kärlekens utsatthet och basslingan från Edens lustgård. Att Ladyhawke, som tagit sitt namn efter filmen med samma namn, dessutom är Thelma & Louise i en och samma kropp, begåvad med en fysik som i Mellanöstern skulle gömmas bakom trettiotalet burkor, gör inte direkt att konceptet tappar i slagkraft...

10. "Viva la Vida", Coldplay
"Viva la Vida" var förmodligen inte bara årets mest spelade låt utan också dess mest omtalade. Fanns det ens någon musiker eller något band som inte gjorde anspråk på att ha fått sin låt stulen av skurkarna i Coldplay? Snyftande anklagelser fyllde YouTube till bredden och gitarrmongot Joe Satriani gick så långt att han stämde bandet för att ha gjort om hans "If I Could Fly". Var han nu fick det ifrån. Utan att ha den minsta aning om var Chris Martin hämtade sin inspiration till den låt han själv påstått är den bästa han någonsin har gjort, nöjer jag mig med att konstatera att låten är en av råkommersiella Coldplays bättre singlar. En sådan låt är generellt topp 10 under ett musikår. Så är även fallet denna gång.

9. "Dirty Dancing", Frida Hyvönen
Nog är det storslaget att spela in en låt om sin barndomskärlek och döpa den efter alla flickors favoritfilm, men är det någon som kommer undan med det så är det Frida Hyvönen. Silence is Wild utsågs av Metro till årets album och jag kan förstå hur man tänkte. Frida blir bara bättre för varje släpp och att hon kan undgå att slå större internationellt måste bero på tidens allmänna överflöd av begåvade musiker, snarare än på något annat. Minnesstenen hon reser över den forne dansaren Jimmy, som nu är sotare och småbarnsförälder, är väldig. Hennes tydligt lidande röst kväser alla tvivlare i sina lindor, och att hon dessutom får in skönt svengelska "Folkets Hus basement" rycker undan mattan för den siste tvivlaren. Frida är ett geni, god damn it.

8. "Du behöver aldrig mer vara rädd", Lasse Lindh
Trackslyssnarna har alldeles för lätt för att ta Lasse Lindh till sina hjärtan. Under 2008 måste man ändå ge dem rätt. "Du behöver aldrig mer vara rädd" liknar ingenting av det som den forne punkaren från Hudiksvall någonsin har fått ur sig, varken förr eller senare. Ironin i detta blir inte mindre av att låten nådde den breda massan i och med en deltävling i schlagerfestivalen. Eller att den där inte ens förmådde att ta sig vidare. "Vi träffades liksom på chans, två katter i skydd ifrån regnet nånstans" är en formulering som inte förtjänar att tävla med Charlotte Perellis och BWO:s fundamentala ytligheter, och därigenom skapades väl någon slags gudomlig rättvisa trots allt.

7. "Cape Cod Kwassa Kwassa", Vampire Weekend
Tråkigt är att rätta in sig i ledet och applådera det som redan applåderats tusenfallt av de-som-vet-bäst. I fallet med Vampire Weekend och uppföljaren till förstasingeln från det självbetitlade albumet,"Oxford Comma", har man dock inget större val. Fastän att man under året även kostade på sig att skända Fleetwood Macs odödliga "Everywhere". "Cape Cod Kwassa Kwassa" är Vampire Weekends största stund hittills. Utan att bli för mycket håller man ihop hela produktionen och bygger allt kring en slinga där det världsmusikflörtande New York blickar mot Västafrika. Smart. Snyggt. Svårslaget.

6. "Sex on Fire", Kings of Leon
Kings of Leon anklagas då och då orättvist för att följa i Killers upptrampade hjulspår. Vägvinnande, lättillgänglig pop som slipats i kanterna och tömt sig på budskap för att sälja varhelst det hittar in på en spellista. Där Killers tog ett rejält snedsteg från Sam's Town till Day & Age tog Kings of Leon ytterligare ett i och med Only by the Night. Skivan är snuskigt tajt och förtjänar då rakt inte att förlöjligas på det sätt som Ian Cohen på Pitchfork tog sig rätten att göra, då han delade ut patetiska 3.8 och skrev: "though his band has toured the world several times over, dude can't see past his own dick" om låtskrivande Caleb Followill. Tilläggas kan att det skiljer mycket lite mellan plats 3-6. "Sex on Fire" kunde lika gärna vara medaljör som utanför topp 5.

5. "Walking on a Dream", Empire of the Sun
Den under musikåret sent utgivna "Walking on a Dream" var i sanning en blixt från klar himmel. Fullständigt okända Empire of the Sun drabbade mig - och åtminstone vissa utvalda delar av musikvärlden - rejält. Utan att kunna sätta fingret på vad det är som gör låten så beroendeframkallande vet man att den tillhör toppskiktet av poplåtar under året. Pop är grejen. Då ska den med på listan. Högt upp på listan. Noterbart är att man i videon gör skäl för bandnamnet. En annan, som alltid har haft lite svårt för nordostasiatisk kultur, tycker därmed inte att låten tjänar på en uppspelning på YouTube.

4. "Bones", Editors
Joy Divisions moderna motsvarighet, Editors, får ännu vänta på sitt stora genombrott, trots att man under 2008 släppte nära-himlen-upplevelsen "Bones". Sprungna från Birmingham hamrar man sina elgitarrer lika flitigt som arbetarna hanterar sina stansar, spett och släggor inne på industrigolven, utan att det bara blir massor av gitarr och bortglömd sång, som det så lätt blir när Editors är i farten. "Bones" bär tydliga likheter med det främsta spåret på föregångaren The Back Room, nämligen "All Sparks", men är betydligt bättre än densamma. Den som är bekant med "All Sparks" förstår då snabbt att det här är riktigt bra, och att Editors förtjänar en större scen att stå på och en större publik som tillber dem.

3. "Geraldine", Glasvegas
Utan tvekan var Glasvegas självbetitlade det viktigaste skivsläppet under året. Knappt 42 minuter av mänskligt lidande, övergivenhet, hopp och neo-liberalistisk porträttering sett ur den lilla människans perspektiv. När decenniet sammanfattas blir det omöjligt att kringgå plattan, på samma sätt som det är omöjligt att inte bereda plats för det första singelsläppet här i Sverige när medaljerna ska delas ut. Tributen till forna socialsekreteraren Geraldine är outsägligt vacker och förtjänar varje hyllning den har fått, och då är den ändå nätt och jämt topp 3 på skivan. Fantastiska, sanningssägande, idoga Glasvegas. Vad bra det är att ni finns!

2. "I Will Possess Your Heart", Death Cab for Cutie
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att Death Cab for Cutie är ett av mina favoritband, men det är inte därför "I Will Possess Your Heart" här når ända fram till utmärkelsen second place is the first loser. Den gör det för att jag har råkat kära ned mig något alldeles förskräckligt. Ehuru singelsläppet av förklarliga skäl saknar albumversionens drömska fyraminutersinledning, och istället går rakt på första versen, är det en singel som hinner uträtta väldigt mycket på sina 3:47. Det är hur Ben Gibbards tunna, självklara uppmaning i "you got to spend some time, love, you got to spend some time with me. And I know that you'll find love, I will possess your heart" smälter samman med den geniala basgången och det egna pianospelandet som på sina ställen låter som ljudet från en harpa, och som kröns av det smittande, förföriska, nonchalanta na-na-na-na-na-na-na-mantrat. Perfektion.

1. "18 Karat Gold", Johnossi
Då var det sagt. 2008 års största musikhändelse avseende singlar utgivna i Sverige var när Johnossi följde upp "Party With My Pain" och gav ifrån sig "18 Karat Gold". En självklarhet lika sann som den besjungna erfarenheten om att guld och smycken aldrig kan vara en ersättning för kärleken. Att känslor inte är en handelsvara, såvida man inte heter Oksana Andersson. Det vilar en magi över "18 Karat Gold". Kanske är det för John Engleberts hesa, ärliga, blåmärkta sätt att porträttera det faktum att det i en relation kan skilja oceaner mellan två själar. Kanske är det för att han överträffat den oöverträffbara gitarrslingan i "Man Must Dance". Kanske är det för att Ossi Bondes trumspel inte har med denna planet att göra. Eller kanske är det bara för att man inte trodde att svensk musik kunde låta så här oförskämt bra. Alldeles säkert är det allt, tillsammans, och ännu mer därtill. Lagerkransen tillhör hursomhelst Johnossi, och för att parafrasera en annan väldigt bra svensk låt från 2000-talet vill jag påstå att den är yours to keep if you want it.

80. "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance With You", Black Kids
Black Kids låter precis som jag hade föreställt mig att popmusik skulle låta vid det här laget. Det är bra ös och kören svämmar över av tonårsklös; nonchalant och självupptaget. En beskrivning som stämmer väl överens med hitframgången. årets plats 80, tillika det bästa spåret på Partie Traumatic. "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance With You" är full av kreativitet, vilket också märks i videon (där man klätt den svarte killen i Mozartperuk). Risken att man redan har slut på idéer och att bandet haft sin pik bedömer jag ändå som överhängande.

79. "Mercy", Duffy
Ett minne från året är när jag och Ola befann oss på Korianders dansgolv tidigt i februari. Det var första gången vi hörde "Mercy" och det var någon av oss som blev alldeles till sig. Denna någon var inte jag, men nog hade det som vällde ut i lokalen potential, alltid. Låten är gissningsvis den mest spelade i svensk radio under året, tillsammans med "Viva la Vida", "This is the Life", "Curly Sue" och diverse schlagerskval. Det är också en förklaring till varför "Mercy" inte når högre än så här. Jag tröttnade redan i mars.

78. "You are the Best Thing", Ray LaMontagne
Synd är att LaMontagne gör samma sak om och om och om igen, för det är något med den där rösten. Första gången jag hörde "Trouble" föll jag handlöst. Hade han inte ansträngt sig för att vara svärmorsdröm i allting han gör kunde han rentav varit en personlig favorit. Nu är han det bara nästan. Nya Gossip in the Grain är som det andra, lite jämngrått. Sent en kväll i januari. En man. En gitarr. Inga större utsvävningar. Det får bli vad det blir, helt enkelt. "You are the Best Thing" är enda, lilla utstickaren. Ray närmar sig 60-talet och har fått med både blås och en tjejkör. Vore den inte så förbaskat tjatig skulle den ha letat sig högre upp.

77. "Rather Be", The Verve
Valet av andrasingel, "Rather Be", förvånade mig när The Verve skulle till att följa upp "Love is Noise". Forth är inte att jämföra med Urban Hymns och då tänker jag inte närmast på att ett band aldrig kan överträffa ett album som Urban Hymns, utan på att Forth lider brist på potentiella singlar. Likafullt vore "Sit and Wonder" och "I See Houses" mer självklara val. "Rather Be" är att ha gått i hela sitt liv och att stanna för att ta en fika strax innan ålderdomen, och skulle aldrig ha kommit till utan pausen på obegripliga elva år. Vackert och insiktsfullt, men avsett för en annan tid. Där är inte jag riktigt än.

76. "För en lång, lång tid", Håkan Hellström
Robert Laul är inte näste Nobelpristagare i medicin. Han påstår att För sent för Edelweiss är årets skiva. Man kunde ju önska att det hade stannat därvid. Det gör det nu inte. Laul är inte ensam om att inte ge upp Håkan, till skaran hör även Susi och andra bra människor, men de har alla fel. Håkan var bra. Han är inte bra längre. För sent för Edelweiss skulle göra sig på Guantánamo, om man bortser från "För en lång, lång tid". Att det sedan borde vara gänget med George W. Bush, Donald Rumsfeld och Condoleezza Rice som var de anklagade men aldrig åtalade lyssnarna, är ju en annan femma.

75. "That's Not My Name", The Ting Tings
Om Black Kids kan anklagas för att göra tidstypisk, egensinnig och nonchalant musik - är det ändå ingenting mot vad Katie White och Jules De Martino i The Ting Tings ägnar sig åt. Mer självupptaget självklar pop har inte gjorts under året. Framgången på hemmaplan med "That's Not My Name", som kom att nå Englandslistans förstaplats, understryker detta. Egentligen är det inte en märkvärdig låt, och så himla bra vet jag inte om jag tycker att den är, men det går inte att värja sig. Den kommer över en med jämna mellanrum och det kommer den att fortsätta göra.

74. "If a Song Could Get Me You", Marit Larsen
Att Marit Larsen haft en karriär innan sockersöta "If a Song Could Could Get Me You" var mer än vad jag visste. Tydligen ingick hon som lejonparten i M2M med bästa vännen Marion Raven. Nattradiofavoriten plöjer inte några nya musikaliska fåror men allt kan inte vara LCD Soundsystem. Å andra sidan låter "If a Song Could Get Me You" väldigt mycket som Counting Crows cover på "Big Yellow Taxi" och det är att låta sig inspireras av gräddan.

73. "Back of the Van", Ladyhawke
Ett av årets större utropstecken för egen del är nyzeeländska Ladyhawke. Liksom när jag var 19 år och trampade barndomens grus har jag Helle att tacka för de stora upptäckterna. Tack, Helena! Hur stor den här är på hemmaplan vet jag inte, men jag förutsätter att det är tal om astronomiska mått. Med all respekt för favoriterna Ruby Suns och annat som produceras på de här breddgraderna, Ladyhawke har något som inte fångats på skiva sedan Go-Betweens. Att hon fått sitt genombrott med "Paris is Burning" är däremot en smula parodiskt. Det är det i särklass sämsta spåret på den självbetitlade och rosade debuten och överträffas bl a av desto mer bortglömda "Back of the Van".

72. "Stumble to Fall", Titiyo
Roligt är att Titiyo har slutat göra musik för aporna på Skansen. Hennes talang är bevisligen långt mycket större än Come Along och det är befriande att hon äntligen gått sin egen väg och slutat ta intryck av andra, som gör anspråk på att veta bäst trots att de förefaller gå genom livet försedda med hörselskydd. Och ja, jag vet att Jocke Berg producerade Come Along. "Stumble to Fall" är inte bäst på Hidden, för det är Moto Boy-samarbetet "If Only Your Bed Could Cry", men den är vacker som det smycke du gärna ger till det vackraste du vet på er årsdag.

71. "Use Somebody", Kings of Leon
Only by the Night är inte det album jag dragit igenom flest gånger i höst, men nästan. Det finns recensioner som vittnar om att detta är årets bästa och det finns andra som påstår den totala motsatsen. De flesta är av den senare uppfattningen och det är en fullständigt morbid hållning. Utan att vara tillräckligt inlyssnad på den övriga diskografin har jag mycket svårt att se hur den ska ha kunnat överträffas, inte minst som samma kritiker sågar med hänvisning till den kristdemokratiska grundlagen om att det var bättre förr. Det finns ännu vassare spår än andrasingeln "Use Somebody", men den är tillräckligt vass för att klämma sig in andra sidan 70-strecket.

70. "Ways to Dance", Kite
Vad Kite är för ett band har jag överhuvudtaget ingen aning om. Jag vet inte var de kommer ifrån, jag vet inte om det finns något tidigare utgivit med dem eller om "Ways to Dance" ingår på någon EP eller fullängdare. Allt jag vet är att man har släppt en av årets bättre singlar, att det inte går att sitta still när man hör den och att sångaren sjunger förbaskat likt Nicklas Stenemo i nedlagda The Mo. Ungefär så.

69. "Jigsaw Falling into Place", Radiohead
Jag är den förste att skriva under på att Radiohead kan bli för mycket. Tillgången är att Thom Yorke är sällsynt begåvad, bristen är att han är för smart för musik. Vet inte hur många varv Amnesiac har gått där jag haft min tillflykt, men det verkar ha varit förgäves. Klart att det låter coolt, men också för svårt. In Rainbows är samma sak, sju år senare, och "Jigsaw Falling into Place" är motsvarigheten till "Knives Out". Omöjligt att placera på en årslista, men också omöjligt att kringå.

68. "So What", P!nk
Ja, P!nk stavas med utropstecken, och är det någon som har min fulla tillåtelse att vara så märkvärdig är det Alecia Moore. Musikaliskt är det inte samma utropstecken, men det är helheten som gör det. Självsäkerheten och utseendet gör P!nk till en av världens mer eftertraktade damer. "So What" är den naturliga efterföljaren till "U and Ur Hand" och följer det mönster som klargjordes redan på M!ssundaztood. Låten där hon gör upp med ännu ett av sina ex, motocrosstjärnan Carey Hart, rör sig om ett av hennes allra främsta singelsläpp. Tillika årets bästa förfestlåt.

67. "Maybellene i Hofteholder", Volbeat
Den som hade hoppats på att få nys om hårdrockssinglar under året kan sluta hoppas nu. Det här är vad hårt det blir och då rör det sig ändå om Volbeats allra vekaste singel så här långt. Senaste Guitar Gangsters & Cadillac Blood flirtar tydligt med Metallicas The Black Album och är inte alls lika spektakulär som förra årets Rock the Rebel/Metal the Devil. Det finns heller ingen motsvarighet till "The Garden's Tale". "Maybellene i Hofteholder" är ändå bättre än vad titeln antyder, musik på engelska under dansk rubrik. Framför allt låter den Volbeat.

66. "Homecoming", Kanye West [feat. Chris Martin]
Lightversionen av Sean Combs, alltså Kanye West, försöker så gott han kan att ta efter sin store förebild. Solglasögon, skjortor uppknäppta till naveln och mängder av subtila poser och gester. Medan P. Diddy gjorde sin sell-out i soundtracket till Godzilla, Led Zeppelin-re-maken "Come With Me", har Kanye West slagit påsarna ihop med Chris Martin och gjort sin under året i "Homecoming". Knappast insatser som bidragit till att höja aktningen inom kollegiet, men också det bästa de har gjort. Någonsin.

65. "Saw Something", Dave Gahan
Dave Gahan är ännu ett i raden av exempel där bandet är allt och solokarriären inget. Googla "sågad" och du får upp en liten bild på omslaget till Paper Monsters. Riktigt så illa har det inte gått för Hourglass, man har t o m kunnat ana en förtjusning hos recensenterna. Och visst, Hourglass är bättre och betydligt mer genomarbetad. Ett av flera exempel är andrasingeln "Saw Something" med den polerade "Under ytan"-cellon. Kunde lika gärna ha varit med på Exciter. Inte Depeches främsta utgåva genom tiderna, men löjligt bra.

64. "Human", The Killers
Ingenstans har väl Day & Age fått högre än en 2:a. Detta beror på att Killers är för förståsigpåarna vad LCD Soundsystem är för vanligt folk. Obegripligt och dåligt. Gärna i kombination. Jag är en vanlig människa och håller inte med Lundell på SvD, men hennes recension av "Human" är en av årets mer underhållande: "Las Vegas-bandet The Killers har med singeln Human gjort årets mest irriterande låt där sångaren Brandon Flowers gång på gång ställer sig den faktiskt helt onödiga frågan om huruvida vi är människor eller dansare. Han borde omgående stoppa korken i rödvinsflaskan, sluta med sitt pseudofilosoferande och lägga energi på att skapa musik som inte låter som den med nöd och näppe överlevde 90-talet."

63. "In My Arms", Kylie Minogue
Hur Kylie kunde låta bli att slå större med "In My Arms" än vad hon faktiskt gjorde övergår mitt förstånd. Hur hon dessutom kunde kosta på sig att låta skräplåten "2 Hearts" gå före i kön för singelurvalet är ännu mer märkligt. Gissningsvis följer det ena med det andra. "In My Arms" är så mycket Kylie man kan få in på tre och en halv minut och egentligen är det bara inledningen med den där hysteriska cymbalen som lämnar lite i övrigt att önska. Refrängen har nära nog "Can't Get You Out of My Head"-potential.

62. "Young Love", Moto Boy
Med risk för att få äta upp det tusenfallt påstår jag att Oskar Humlebo, alias Moto Boy, har en internationell karriär som väntar på honom. Texter kan han skriva och sångmässigt är han inte många divisioner under storebror Wainwright. Dessutom åtnjuter han uppskattning för sitt androgyna yttre, trots att han klär rätt dåligt i läppstift och blottat bröst. Allt är en fråga om tålamod och tajming; Songs I Wish I Had Written har signat med fingertoppskänsla och i "Young Love" har man material för en utlandslansering.

61. "Underneath", Alanis Morissette
Jag vet par där så kallade om-ifall-att-listor upprättats. Skulle man råka något av objekten på listan medan man rör sig i samhället, har man rätt till intimitet med denna någon. Detta utan att ordinarie sängkammarvännen äger rätt att ha några synpunkter på detta. Jag tycker nog att det är ett bristfälligt sätt att sätta färg på vardagen, men var det också en del av mitt liv hade Alanis haft sin stående plats. Mest för gamla tiders skull. Den framskjutna platsen för "Underneath" kan tyckas bero på samma sak - och jag tänker inte ens försöka värja mig.

Symboliskt är att årets lista tar sin början där förra årets upplaga briserade. Om än att Britneys spark i skrevet på världens mest skenheliga etablissemang just är hennes uppgörelse; "Piece of Me" tillhör också Robyn. Medan en utbredd uppfattning är att årets bidrag fr. Blackout - liksom discodängan "Break the Ice" - är att föredra framför förstasingeln "Gimme More", säger försäljningssiffrorna något annat. Därvidlag ljuger för en gångs skull inte ett av årets största utropstecken, den neo-liberala marknadsekonomin. "Piece of Me" är bra. Inte genial.

99. "Pork and Beans", Weezer

Weezer är den där uträknade, lite för gamle boxaren som går sin sista match och hänger i repen. "Pork and Beans" är att resa sig på 9. Att stå tiden ut. Det är vresigt, oerhört avmätt och fullt av distans. Ändå slutar det aldrig att andas Billboard. Så sett är cynismen i andra versen (och den därtill allvarligt menade sågningen av Timbaland) en pil i den egna Akilleshälen. Men jag kan leva med det. Det är åtminstone ärligt.

98. "Poker Face", Lady GaGa

Det finns låtar man gärna nynnar på, som "Babe, I'm Gonna Leave You", "Luka" och "Chelsea Hotel Nr. 2". "Poker Face" är inte en sådan låt. Tvärtom är "Poker Face" så långt ifrån en sådan låt man överhuvudtaget kan komma. Den är monoton, glättig och provocerande ytlig. Ändå kommer man på sig själv, gång efter annan: "can't read my, can't read my, no he can't read my poker face...". Det räcker till plats 98 och en skammens rodnad på mina kinder.

97. "Anna", Hello Saferide

Gemene läsare av denna blogg vet mycket väl om att jag hyser den största respekt för Annika Norlin. Precis som alla andra hade jag stora förhoppningar på nya skivan, men till skillnad från allmänheten blev jag faktiskt ganska besviken. Jag tycker att det har blivit tråkigt. "Anna" ramlar förvisso inte inom just den ramen, men jag brukar bli så mycket mer berörd när Annika målar med den stora penseln. När hon inte räds det verkligt svåra. Tyvärr rinner det här lilla vad-som-kunde-ha-blivit-dramat utanpå och jag saknar känslan av angelägenhet.

96. "Dig, Lazarus, Dig!!!", Nick Cave & the Bad Seeds

Något står inte riktigt rätt till med Nick Cave. No More Shall We Part var ett uppbrott följt av sammanbrott och verkligt dåligt har det blivit de senaste två åren. Grinderman förblir obegripligt och senaste fullängdaren med Bad Seeds skiljer sig inte mycket därifrån. I vilket fall är det lika förvirrande och jämngrått. Titelspåret är en av få låtar som erbjuder takt och ton, trots att Cave själv lider fullständig brist på smak i den tillhörande musikvideon. Ja, han ser faktiskt ut att vara ett fullblodsproffs inom den tyska porrindustrin. Så var det sagt.

95. "Neo Violence", The Tough Alliance

Utan att på något sätt vara något fan tycker jag rätt bra om The Tough Alliance. Det är lätt att ta till sig, kanske lite för lätt, okonstlat och så har man ett helt eget uttryck i Fürst och Berglunds gnälligt udda röster. Tillsammans funkar det riktigt hyggligt och man har vid det här laget hunnit få ur sig ett antal hits, där "Koka Kola Veins" förstås märks tydligast. "Neo Violence" är inte av samma kaliber, men fortfarande skarp. Noterbart är att singeln rymmer en cover på "Lucky" av Lucky Twice som b-sida. Bara en sån sak.

94. "Chasing Pavements", Adele

Om Adele sades att hon var den största musikaliska talang den här sidan 2000-talet. "Chasing Pavements" såg dagens ljus i början av innevarande musikår och fullängdaren 19 följde strax därefter. Det var bara det att det kändes slätstruket; recensionerna av Adele var lika nedslående som hennes eget humör verkar ha varit när hon klev in i studion. Synd, för det hörs lång väg att ambitionen borde ha varit en helt annan.

93. "300 Slow Days in a Row", Marit Bergman [feat. Titiyo]

Marit Bergman har en sällsynt förmåga att dela in folk i läger. Antingen gillar man Marit eller så gör man det verkligen inte. Själv är jag ingen större vän, även om jag kan finna de kritiska rösterna lite väl demagoga. Jag vill mena att 2008 har varit Marits främsta så här långt, vilket också har fått efterklang på årets lista. Samarbetet med Titiyo i vardagsträffsäkra "300 Slow Days in a Row" är inte alls så dumt. Texten är bra, för en gångs skull tjänar en låt på Marits nasala desperation och inte ens blåset och pukorna är för mycket. Well done.

Att sammanfatta ett musikår där det har släppts Kent-singlar, utan att peta in något på listan eller ens nämna något om det, skulle kännas lite plågsamt. Ändå var det mycket nära den här gången. Avigheten inför Tillbaka till samtiden är påtaglig och valen av singlar är tveksamma. "Vy från ett luftslott (Punks Jump Up Remix)" är det främsta - och då överträffas singeln med marginal av albumversionen. Undantaget B-sidorna, Du & jag döden och Hjärta & smärta känns decenniet förlorat. Det är inget som går att rädda genom ett musikvideofrieri och en billig remix. Det krävs mer än så.

91. "You Make it Real", James Morrison
Är James Morrison mer än "You Give Me Something"? Ja, självklart. Kan han någonsin överträffa "You Give Me Something"? Lika självklart inte. Årets bidrag på listan skiljer sig egentligen inte det minsta från jättesuccén för två år sedan. Det är just det som är problemet. Konceptet där en barfota, snygg pojke med ljusa lockar sjunger kärlekssånger kommer alltid att sälja, men tids nog ställs krav på att han klipper sig, knäpper skjortan och tar mer allvarligt på livet. Oavsett James Morrison gör det eller inte har han gjort en one hit wonder. "You Make it Real" är i sig lika bra som den, den lider bara av att den kom lite senare.

90. "Lost+", Coldplay [feat. Jay-Z]
Ibland blir en låt bättre av ett gästspel, en remix eller en extended version. Ibland blir den det inte. Under den senare kategorin lyder så väl årets plats 92 som 90. "Lost?" har kommit att bli mitt favoritspår på årets storsäljare, Viva la Vida or Death and All His Friends, mest p g a att skvalradion spelat sönder "Viva la Vida". Släpptes den i sin albumversion vore den gjuten på topp 10. Istället finns det nu närmare ett tiotal versioner av låten - och av någon outgrundlig anledning släpptes den allra sämsta, den med ett plustecken, som singel. Jag har inte något emot Jay-Z. Jag har något emot vad han har fått göra med "Lost?".

89. "Smutser", Kristian Anttila
Göteborgshumor var en gång i tiden att en äldre lumphandlare och hans son försökte ordna med en dräglig tillvaro, nu är det att sjunga att man har sin plats i någons smutsiga fitta. Oavsett tiden är 1978 eller trettio år senare har humorn det gemensamt att den bär både en sorg och en bekymmerslöshet. Kristian Anttila sjunger inte särskilt bra, hela hans talang är begränsad och det går tio begravningar på ett bröllop, men utanförskapet i "Smutser" är svårt att inte ta till sig.

88. "On the Run", Universal Poplab
Universal Poplab och Kristian Anttila har det gemensamt att man har sin hemvist i Sveriges egentliga huvudstad, att man gör trallvänlig pop och att man hörs i P3 mer eller mindre frekvent. I övrigt skiljer det en del och jag kan tycka att den främsta skillnaden består i talangen. Universal Poplab borde vid det här laget vara större än vad man är och "On the Run" borde ha bidragit till det.

87. "Womanizer", Britney Spears
Det är en annan Britney nu jämfört med tiden innan föräldraskapet, därom tvistar nog ingen. Medan hon sålde miljoner och åter miljoner innan K-Fed har återkomsten varit klart mindre framgångsrik. Det säger allt om den tid vi lever i och är alltigenom orättvist. Det är först nu människan har något att säga; i alla fall gör hon låtmakarna större rättvisa och det hänger förstås intimt samman med att man anar en människa där bakom fasaden. Hur man än ser på fenomenet och individen Britney Spears fastslås här att hon gör betydligt bättre musik nuförtiden. "Womanizer" är ett av flera bevis på detta.

86. "Another World", Antony & the Johnsons
Lika lite som det går att etikettera Antony & the Johnsons musik, lika lite kan man rangordna bandets musik och helt omöjligt blir det att få in singelsläppen på års- eller andra sammanfattande listor. Att jämföra musik och musik går helt enkelt inte. Jag älskar Antony & the Johnsons men tycker trots allt inte att "Another World" är i närheten av favoritspåren på den självbetitlade eller på I am a Bird Now. Det gör inte att jag längtar mindre efter den nära förestående fullängdaren. Inte alls.

85. "Nine in the Afternoon", Panic! at the Disco
Att bereda utrymme för ett band som från början gjorde karriär genom att spela Blink 182-covers ger knappast den här listan ett högre värde. Det spelar ingen roll. Jag gillar Panic! at the Disco, om än i små doser. "I Write Sins Not Tragedies" var en av 2006 års bästa låtar. "Nine in the Afternoon" är inte mil efter, även fast utropstecknet är lite mindre den här gången.

84. "Take Back the City", Snow Patrol
Gällde listan skönhet skulle nog Gary Lightbody darra nästan lika mycket på manschetten som Antony Hagerty. Det är tur för de båda herrarna att det istället handlar om musik, för är det något man kan så är det att sjunga. Lightbody är för den sakens skull inget ess men hans röst faller väldigt väl samman med bandets enkla, gitarrbaserade melodier. Detta understryks bl a i "it's a mess, it's a start"-partiet i "Take Back the City". En riffig, lagom hitig historia som klockar in på dryga fyra minuter och som låter väldigt mycket Snow Patrol. I min värld är det en komplimang.

83. "Going Wrong", Armin van Buuren & DJ Shah [feat. Chris Jones]
van Buuren ska visst vara en av världens mest eftertraktade och anlitade DJ:s och ett enormt stort namn i trancevärlden. Alltså är det inte så konstigt att hans väsen passerat en annan obemärkt förbi. Vore det inte för att "Going Wrong" hade utmanat på Tracks under tidigvåren hade han fått finna sig i att vara samma, okända frågetecken. "Going Wrong" är något så udda på den här listan som den enda låt som lika så väl kunde ha släppts för 15 år sedan. van Buuren är från Nederländerna, precis som 2 Unlimited, och det hörs. Där är eurodiscon tydligen inte riktigt död ännu och det har onekligen en charm.

82. "My Mistakes Were Made for You", The Last Shadow Puppets
Uppföljarsingeln till "The Age of the Understatement", "My Mistakes Were Made for You", är smått suverän för att vara just uppföljarsingel. Dessutom från ett debutalbum. Den låter nästan som hämtad från en TV-serie och skulle med all säkerhet fungera alldeles utmärkt som ledmotiv till en sådan, men ändå lite, lite bättre. Även om den serien hade varit av Twin Peaks-kaliber. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den används eller redan har använts i en Bond-film, ehuru den är för bra för det. Alldeles för bra för det.

81. "A Little Moonlight", Anna Maria Espinosa
Utan att ha lyssnat igenom Espinosas haussade debut, Glowing With You, har jag låtit förstå att förväntningarna inte infriats. Ingenstans har jag kunna läsa mig till högre betyg än 3, oftast lägre än så, och svensk musikpress förtäljer att det är lite med Espinosa som det var med Adele i England. Mycket väsen för ingenting, eller i alla fall alldeles för lite. Detta sticker i mina ögon. Inte bara för att jag gillar "A Little Moonlight", utan för att lika uppskrivne Juvelen, som släppte 1 ett halvår innan, påstods leva upp till sitt rykte. Och det är inte sant. I Anna Maria Espinosa har vi fått en egen Stevie Nicks och det är inte det sämsta.

Lizzy har utmanat mig på sin förtjusande blogg. (Vilken naturligtvis finns länkad här i högermarginalen.) Jag har aldrig varit den som är den. Utmaning antagen!

Regler
- posta reglerna först,
- svara på alla frågor,
- skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare,
- när du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

Fem saker som finns på din att-göra-lista idag:
- slå Miguel Indurains rekord på sträckan Färjestad -> Lamberget, 
- överleva arbetsdagen,
- påbörja ett Twin Peaks-marathon,
- göra matlåda,
- försöka somna. 

Vad gjorde du för tio år sedan?
Oj! Det är längesedan! För tio år sedan var jag 16, skulle fylla 17. Det var sommarlovet mellan 1:an och 2:an på gymnasiet, som för min del innebar hotell- och restaurangutbildning på en av de större gymnasieskolorna i Kristianstad. Det var en ganska ensam tid och det regnade alldeles för mycket. Jag minns att pappa mådde dåligt av att grödorna tog skada. Någon gång under den senare delen av sommaren, kanske i början av augusti, var familjen på en dagsutfärd till Kivik. På hemvägen passerade vi en lanthandel någonstans mellan Degeberga och Tollarp. På Aftonbladets löpsedel stod att läsa att Brolin hade bestämt sig för att lägga av med fotbollen. Då var det något som gick sönder i mig. 

Ställen du bott på?
Venestad, Kil och Karlstad.

Fem saker du skulle göra om du var miljardär?
- försöka stå kvar med fötterna på jorden,
- dela med mig (främst säkra mina närståendes ekonomiska framtid och stödja de organisationer som jag tror på),
- se över formerna för mitt boende,
- aldrig sluta utbilda mig,
- resa, resa, resa!

Jag utmanar: Katie, Susi, Neli, Jossan, Jocke och Sara!

*

Igår var jag på födelsedagskalas. Emma har trillat över 27-strecket och firade denna framgång med gott sällskap, hemgjord körsbärssaft och en chokladminttårta som är godare än alla tårtor som du har ätit i ditt liv. Vem du än är. Choklad med choklad och choklad. Mariannekulor överst. Inte så dumt!
    Under kalaset uppdagades att Lisa och hennes David ska åka på Way Out West i helgen. Andreas ska även han dit. Säkert alla andra också. Skulle inte förvåna mig. Men inte jag. Sigur Rós, Yeasayer, Grinderman, Sonic Youth, Fleet Foxes, Silverbullit, Okkervil River, Pacific!, Christian Kjellvander, Neil Young, Kleerup, José González, Broder Daniels hyllningskonsert till Göthberg... (+ en massa annat galet intressant som I are Droid, A Place to Bury Strangers och en spelning i Annedalskyrkan med för stunden återförenade Hederos & Hellberg.) Jag är inte alls avundsjuk.

*

Den som missade förra veckans sommarspecial av Uppdrag granskning ges en ny möjlighet på PirateBay! Som antyddes i inlägget från i söndags finner jag det avsnittet mycket sevärt. Om du inte redan vet varför man inte ska äta på jävla McDonald's röstar jag för att du klickar på följande länk:
http://thepiratebay.org/torrent/4326163/Uppdrag.Granskning.Sommarspecial.2008.E07.SWEDiSH.PDTV.XViD-GAY4

*

(...I can't sleep when I think about the future I was born into.)

Idag är min femte dag avskild från allt det som händer utanför mina väggar. Utanför min enda dörr. Det är en okej dag. Förmodligen har jag inte dragit på mig halsfluss, trots allt. Dessutom är det den andra feberfria av två möjliga. Jag kan nog ändå gå till jobbet i morgon. Med betoning på gå. Jag vet inte vad jag har gjort världen för ont men den där cykeln vill ju aldrig sluta förstöra mina planer. Jag har bytt slang i bakdäcket tre gånger sedan jag cyklade över en pin (!) i vintras. Den håller ändå inte luften. Häromveckan gick dessutom ett fäste till bakbromsen. Givetvis är jag en trafikfara och under min sista friska dag, som var i tisdags, cyklade jag därtill på en hund vid ett övergångsställe. Hundägaren verkade inte precis känna för att dela en vetelängd med mig i det läget.

*

Alla är på så härliga äventyr hela tiden! Jag är alls inte avundsjuk, det känns bara så fantastiskt dumt att befinna sig i en femdagars fosterställning när alla vackra människor får känna smaken av salt, får känna hur badtofflan släpper från hälen under varje steg upp till glassbaren, får höra ljudet från det lilla barnet som skriker av förtjusning varje gång vågorna kommer in mot land. Får leva det liv som händer utanför mina väggar. Utanför min enda dörr.
    För inte alls särskilt längesedan åkte Caroline på sin tur till den del av Europa som en gång ingick i Warszawapakten, och sedan några dagar latar sig Kornelia & Andy under den kretensiska solen. I morse skickade Neli SMS från - som jag föreställer mig det - en onödigt, hutlöst stor hotellsäng med manglade 180-lakan som luktar mandelmjölk och ett ännu större, vitt, lite lätt ribbat, överkast. Hon har bränt sig under de trasiga, grekiska molnen och det är på alla sätt synd. (Vet att du har sett fram emot den här semestern så länge nu...)
    I fredags satt jag uppe halva natten. Det har varit så väldigt varmt så väldigt länge och min feber har gjort det svårt att sova. Jag läste och lyssnade på Rocky Votolatos Suicide Medicine-platta på repeat. Just då kändes inte sommaren för två år sedan särskilt avlägsen. Mycket har nu hänt sedan den gjorde sina avtryck. Flera av mina viktiga val sedan dess är jag nog faktiskt ganska nöjd med. Andra kunde ha blivit mycket bättre. 

*

Om den här veckan inte alls blev vad den var tänkt så var den förra desto bättre! Min enda lediga dag på 7 månader (exkl. röda dagar och sjukskrivning) var fredagen för nio dagar sedan. Ett early morning train tog mig tids nog till Göteborg och innan klockan hade slagit eftermiddag hade jag redan hunnit köpa mig det armbandsur jag inte hittat på 5 år. Glädje! Några plattor av Dylan, Tegan & Sara och Rikard Wolff senare kom Markus och hämtade mig. Han och mon frères härliga lillasyster Therése lever sina liv tillsammans på Hisingen och var storsinta nog att upplåta mig boende där hela helgen. (Om du läser detta Therése: ännu en gång stort tack!) Det var jag, alla mina förhoppningar och deras två katter i en 3:a. Glenn & Folke, ja, katterna heter verkligen så, gjorde stort intryck, vilket bl a kan förklaras av att Glenn är autist och att Folke är bulimiker utan kräkreflexer. En av nätterna sov jag och Folke oss igenom halva natten på familjens soffa. Jag var dödstrött, inte alls mycket till sällskap, och hade somnat ifrån något så meningslöst som ultimate fighting på TV:n, men han vek inte för en sekund. Sällsynt sällskapssjuk kisse, det där!
    När så Markus hade åkt till Brastad och jag hade läst alla spårvagnstabeller tjugotre gånger letade jag mig iväg för att gå på helgens första två konserter på Slottsskogsvallen. Större under har säkert skett men jag hittade dit utan några som helst problem och fann mig en plats i det främre ledet. Efter att ha sett mig omkring slog mig tanken om att jag nog börjar bli för gammal för att gå på Kent nu, ett par gånger om dessutom. Dess bättre kändes det då när Thåström intog scenen kort därefter, iförd svarta snickarbyxor, lätt uppknäppt svart skjorta och svart keps. En sån där med kort skärm där skärmen sitter fastknäppt i övriga kepsen, ni vet. En sån som gubbar har och som väl Ernst Günther hade i Änglagård? Den är i alla fall så typiskt Thåström. Nuförtiden. Thåström börjar kanske bli för gammal men man blir aldrig för gammal för Thåström!
Låtlistan:
1) "Den druckne matrosens sång"
2) "Ungefär så här"
3) "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce"
4) "Honungsgatan"
5) "Märk hur vår skugga"
6) "Sönder boulevard"
7) "The Haters"
8) "Ingen neråtsång"
9) "Jag är en idiot"
10) "Fanfanfan"
11) "Die Mauer"
Extranummer:
12) "Flicka med guld"
13) "Brev från 10:e våningen"
14) "Du ska va president"
Betyg: 3/5. Thåström är Thåström men detta var nu inte någon av hans större stunder. Alldeles självklart är att jag för alltid kommer att glädjas åt gången då jag fick uppleva "Flicka med guld" live, det är ett minne att spara i en liten blå ask, men på det hela taget gick det lite för mycket på tomgång. Det var en publik som lite för tydligt var där för Kent. Det både hördes och kändes. Intressant var ändå att få bekräftat det jag anade innan konserten, att den största allsången skulle komma på "Fanfanfan" och "Die Mauer" (om han nu verkligen skulle köra "Die Mauer"). Bortser man från de fåniga försöken att efterlikna ljudet av en k-pist, som kan höras på originalinspelningen, är det inte bara en odödlig utan också felfri klassiker. Då tycker jag ändå inte att den är någon av Ebbas 10 bästa.
    Kent på Slottsskogsvallen var tredje Kentkonserten för mig. GT skrev dagen efter att detta kanske var bandets bästa, någonsin, men riktigt så bra var det inte. Själv lägger jag den som 2:a bland de egna. Väldigt mycket bättre än den i Löfbergs Lila nu i mars men också en bit ifrån Limhamn i maj 2005, under Du & jag döden-turnén. Kanske är det bara för att jag inte tycker att nya skivan håller, kanske skulle jag ha nöjt mig med att ha gått på dem en gång...
Låtlistan:
1) "Stenbrott"
2) "Max 500"
3) "Blåjeans"
4) "Socker"
5) "Celsius"
6) "Berlin"
7) "Ingenting"
8) "Vy från ett luftslott"
9) "Kärleken väntar"
10) "Vi kan väl vänta tills imorgon"
11) "Avtryck"
12) "Den döda vinkeln"
13) "LSD, någon?"
14) "Generation ex"
15) "Om du var här"
16) "Dom andra"
17) "747"
Extranummer:
18) "Utan dina andetag"
19) "Håll ditt huvud högt"
20) "Mannen i den vita hatten (16 år senare)"
Betyg: 4/5. Om "Flicka med guld" var det självklara utropstecknet under den föregående konserten så var det desto svårare att välja något enskilt under den här. "Utan dina andetag" första gången live var underbart, alldeles underbart, men allra bästa var "Celsius" och "Den döda vinkeln". Även övergången mellan "Om du var här" och "Dom andra" var klimax. Löjligt bra! En annan detalj vad gäller övergångar var när Jocke Berg pratade mellan de två första extranumren. Som han uttryckte det: "den här skrev jag till samma människa 12 år senare..."
    Ett konfettiregn senare, i en kropp som aldrig ville sluta skaka, var det dags att åka hem. Som det alltid är. Det var slutet på en perfekt kväll, på en väldigt vacker plats.
    Under lördagen laddade jag upp med några av Therése alla frukostflingor (det gick inte att välja, man var tvungen att sticka in handen och bara knycka åt sig nåt) och drack massor och åter massor av vatten. Det var så varmt att man var klibbig så snart man vred av kranen till duschen. Jag läste lite ur Markus bok om Brian Wilson och åkte sedan för att möta upp Demonen & Erik på Vågmästarplatsen. Eftersom jag var i stan hade Västtrafik bestämt sig för att fixa till en bro över till Hisingen just den helgen, varför byte mellan buss och spårvagn var ett ofrånkomligt nöje. För att inte villa bort mig i onödan tog jag en promenad till vågmästarn. Det rörde sig inte om många hundra metrar men jag flämtade ungefär lika mycket som jag gjorde efter Stadsloppet. På plats i stan satte vi oss nere i hamnen, vid Göteborgsoperan. Där kunde man dricka öl och kika på när jetsetmänniskorna fixade med sina miljonbåtar. Erik kunde även berätta att en lägenhet som var väl synlig för oss, och som hade så väl torn som utsikt över hela hamnen, just skulle till att säljas. Victor Hasselblad, som var så bra på kameror, hade visst bott där. Om det var för den sakens skull, för att det ska finnas en lönngång som använts till att leda in kvinnor till "männens rum", eller för det fiffiga tornet, som den gick loss på 17 miljoner förtäljer nu inte historien. Man kan ju få gissa.
    Demonen hade mer än svårt för när stekarna lade till och gladdes lite för högljutt när en av familjerna Öfverklass var på väg att ramma den ena kajen. Man fick lurpassa på honom. Efter ett litet tag kom de andra och slöt upp. Hela vägen från Sölvesborg: Fladde, Tobbe & Johan. Fladde är ju som han är så han hade försvunnit lika fort som han dök upp. Skulle visst handla kläder i Nordstan. Dagen till ära hade han dessutom klippt sig. Hårval: tuppkam! Mycket sött!
    Johan plågades av värmen i kombination med en allt mer tilltagande bakfylla. Klockan hade just fyllt eftermiddag och jag undrade verkligen var den här dagen var på väg. Årets bästa dag. Likt citatet i Sällskapsresan ordnade det tids nog ändå upp sig. Fladde hittade tillbaka och inte ens Demonen tittade för djupt i glaset. Efter diverse förvecklingar vandrade vi Avenyn fram och vek av där alla andra var på väg. Det var nu det skulle hända. Oh yeah, baby!
    Vi var inne på Ullevi ungefär halv sju. Det stod 19 på biljetterna, så jag var ändå skapligt förvånad över att det inte var fler där. Vi hann komma nästan ända fram till staketet som skiljde främre fållan från den bakre. Inte nog med att vi lyckades få framskjutna platser, vi lyckades även hålla ihop där inne under hela kvällen. Osannolikt.
    Första förbandet var Stephen Harris egen dotter, Lauren Harris. Ljudet var skit och det var hon också. Det spelade liksom ingen roll hur många syndiga tankar man än hann tänka om henne, det var verkligen så himla dåligt! Därefter tog Avenged Sevenfold vid. Ett gäng rockers fr. Kanada som tydligen slog igenom i första Guitar Hero. Jag är ju helt obevandrad i de där musikaliska kretsarna, så för mig var allt nyheter, men det var väl en helt okej upplevelse. De brötade på rätt ordentligt och fick med sig stora delar av publikhavet när de rev av något med Pantera. Pantera är naturligtvis musik för döva och det är underbart att de inte finns längre, men det var skönt drag! Så uppstod den då. Anspänningen. 56 132 krakar, alla med lika spänd förväntan. Alla visste ju att det skulle bli bra, men hur bra? Och det blev... bäst!
Låtlista:
1) "Churchill's Speech"/"Aces High"
2) "2 Minutes to Midnight"
3) "Revelations"
4) "The Trooper"
5) "Wasted Years"
6) "The Number of the Beast"
7) "Can I Play With Madness?"
8) "Rime of the Ancient Mariner"
9) "Powerslave"
10) "Heaven Can Wait"
11) "Run to the Hills"
12) "Fear of the Dark"
13) "Iron Maiden"
Extranummer:
14) "Moonchild"
15) "The Clairvoyant"
16) "Hallowed Be Thy Name"
Betyg: 5/5. Nej, det är förstås inte min tékopp det här, men att få vara på ett utsålt Ullevi när det skymmer och uppleva ett Iron Maiden som inte sparar någonting åt morgondagen, det är en jävligt mäktig känsla. Låtlistan må vara densamma konsert efter konsert och allting må vara så inövat att spontaniteten i det närmaste är en skugga av den ofrånkomliga mallen... men varje konsert är i sig själv unik (och den här var det verkligen). Det går inte att ha någon favorit. Allt var stort. Allt var obegripligt stort och intrycken lite för många. "Fear of the Dark" är ofrånkomlig, "Powerslave" var något i hästväg och "Moonchild", som jag aldrig tidigare hade hört, var en väldigt trevlig bekantskap, men det skulle vara som att välja ut en favoritelev i en klass som man har haft ett tag. Det är inte omöjligt, men det är nästan omöjligt.
    Allting efter Maiden är som ett töcken. En natts sömn, några hej dån och allt det där. Tids nog var man hemma. Man var i någon slags dvala. Hade inneslutet sig i den där upplevelsen. Tilläggas kan ändå att jag på vägen hem hamnade på sätet bredvid en snubbe som driver MaidenScandinavia.com och det var ju också ganska osannolikt! Han bodde i Kil och förutom att han kunde berätta en massa om detaljer om Maiden och kanske kommande Sverigeäventyr så lärde jag mig mer om Frank Zappa. Tydligen satt han som rådgivare åt Václav Havel under början av hans regeringstid! Sjukt! Hade jag aldrig hört ett knyst om. Därför är nästa läsprojekt En dåre i Prag!

*

Igår såg jag en repris av Uppdrag granskning. Det handlade om uppföljningar av två tidigare reportage, ett om hur det städas på snabbmatsrestaurangerna i det här landet, ett om hur torskfisket går till. Den som inte blev illa berörd av hur cyniskt torskfisket går till har likt riddar Kato ett hjärta bestående av en sten, men det reportaget kändes ändå som rena bagatellen i förhållande till den människosyn som negligerades i det andra. Förmodligen kommer det aldrig att sluta uppröra en hur osedvanligt ondsinta många människor är. Hur oerhört självupptaget, sniket och djupt oetiskt de agerar för att tillskansa sig fördelar. I sig tycker jag nog ändå att det som framkom i reportaget om svartstädningen av snabbmats-restaurangerna (där ingen av de tre stora går fri men där McDonald's är svårt över-representerat) är ett slags rekord. Här handlar det ändå om Sverige. Om vad vi tillåter sopas under vår matta.
    Den där "it's not my business"-attityden som präglade hela reportaget äcklar mig svårt. Jag vet inte om det en gång för alla föranleder mig att sätta punkt i den kistan, men jag kan mycket väl ha ätit mitt sista meal på McDonald's, Burger King och Max.

*

Min allra bästa vän från uppväxtåren har funnit kärleken. I alla fall är det nära nu. Lycka!

*

(...I want to breathe it in, I want to lay down and never leave.)

Måndag betyder både skärseld, Mamas & the Papas och bokslut för det som en gång var. I det här fallet v. 5. På många sätt var det en mycket märklig vecka.
    I tisdags kunde jag höras i etern. Den som är bekant med mig och mina hjärtslag vet att allt var en dålig ursäkt för att få tala till och talas till av Gry. Bästa Gry Forsell! Jag kommer alltid att vara kär i henne. Men så kan man inte säga i radio, så jag lät bli. Trots allt var kl. 6:50. (Är man inte nykär dristar man sig inte till att påminna sitt hjärtas fröjd om att hon är lite bättre än alla andra så dags.) Med eller utan erkännande var det ett möte på gott. Adam förringade hela mitt jag genom att googla Knut Knutsson (Antikrundan, 50+, syns aldrig i gubbchinos då förtjusningen inför 1700-talstallrikar i silver får den att vilja tjänstgöra). Tydligen anades likhet i dialekt. (Pratar jag verkligen som Knut Knutsson?) Google försvarade mig. Knut är från Växjö. Sedan kammade jag hem jackpoten. Ja, jävlar! Tio plattor!
    Åter har jag börjat vikariera på den arbetsplats varvid jag tjänstgjorde förra vårterminen. Många härliga återseenden! Störst var nog ändå återföreningen med den 7:a i vilken jag undervisat i både no, matematik och so på heltid. Vi hade våra duster tillsammans, likafullt hann jag inte mer än in i personalrummet förrän ett sändebud lät hälsa att det var några som sökte mig ute i korridoren. Där stod mer än halva klassen. De log, hade nära till skrattet, hälsade och undrade nyfiket om jag skulle ha dem igen. På många sätt kändes det åtskilligt större än att kunna introt till "What's Up"-Four Non Blondes i direktsänd radio. Att vara lärare kan vara att ha världens bästa jobb.
    Musikquiz hemma hos Sven i onsdags. Han bor på 7:e våningen. Därifrån kan man se Karlstad där Karlstad börjar och slutar. Fasansfullt vackert, inte minst som hela stan tog igen sig under sitt täcke av snö den kvällen. 7:e våningen kan också vara väldigt högt. Något jag insåg efter att ha sagt: "kommer jag inte på det här så hoppar jag från balkongen". En minut av prestationsångest senare lyckades jag erinra mig att det var Terry Jacks som gjorde "Seasons in the Sun". Beklagar å mina belackares vägnar.
    Lördag är melodikryss, Tracks, dammsugning, stryktipset och en el grande finale av något slag. Lördag kan också vara försovning till både Tracks och träning, icke-dammsugning, rött vin som möter vit soffklädsel och uppgörelser med knytnävar. Har man riktigt mycket otur kröner man en sådan skitdag med att tappa sin födelsedagsdigitalkamera i golvet. (Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner, ibland vill man hellre sitta kvar och skratta högt där döden ser.) Räcker sedan inte förståndet längre än från näsroten till -tippen kan man också hinna förolämpa någon man bryr sig om innan helgen - och således hela veckan - går i evigt moln. (Words like violence, break the silence.)
    Veckan har även rymt en arbetsintervju. Går det som det är tänkt sommarjobbar jag på ett lager för maskindelar. Det såg jag inte komma för ett par år sedan...
    Musikaliskt är annars det största utropstecknet att jag fick hem Ludvig Svartholms My Heart's Eyes i torsdags. Det är en vidunderlig platta. Har du den inte gör du rätt i att ta på dig dumstruten. Därefter beger du dig till närmaste skivhandel och gör rätt för dig. Bara "Things to Lose" är värd 139 kr. Skivomslaget gör inte heller dig besviken, även fast bookleten var av det klena och anonyma slaget. Handstil på frystejp slutar aldrig att vara snyggt! Vän av nedladdning gör också rätt i att ta hem Elmos Platina. Samma bolag som Ludvig, tänka sig.
    Men, jag missade Kjellvander i fredags. Skottpengar!

*

Kornelia, om du läser det här innan jag har dig på tråden vet du att jag hoppas att du och Andi har haft det sjukt bra i London!

*

Röstat på Tracks:
"Snö"-Laleh feat. the London Symphony Orchestra (15)
"Paper Planes"-M.I.A. (17)
"I'm Good, I'm Gone"-Lykke Li (20)
"Final Say"-Sambassadeur (utmanare)
"Winter Rose"-Firefox AK feat. Tiger Lou (utmanare)
http://www.sr.se/cgi-bin/p3/tracks/index.asp?taskid=1

*

(monday monday, sometimes it just turns out that way.)